[obetitlad]

Det sa bara Bang!
Och så hade jag idéen.
Nu gäller det bara att ta kontakt med rätt människor.
För det här kan vara något riktigt bra.
Eller helt okej i alla fall.

Någorlunda bra helt enkelt.

Gå in i en butik som är ombud för Svenska spel. Titta i det lilla häftet för Oddsetspelen. Välj först en match, i det här fallet OS-kvalmatchen i fotboll mellan Danmark och Sverige. Tänk logiskt, Sverige har Lotta Schelin. Sedan kommer du på att det är Karjala Cup också. Och visst slår Tjeckien Finland? Jo, det måste de göra. Finland är i chock. Sverige möter Ryssland i Jönköping. Tack Bengt-Åke för att du retat upp ryssarna, de vinner. Se sedan att Fiorentina möter Elfsborg hemma. Haha... En etta har aldrig varit säkrare.

Därefter studerar du en liten lapp som sitter på väggen. En sådan där experterna tippar sluttecken. De hävdar att Tottenham vinner över Hapoel Tel Aviv borta. Du tror på experterna. Men har du tippat fem matcher kan du väl tippa en till. Experterna tror att Everton vinner nere i Tyskland mot Nürnberg. Återigen går du på experternas tips. Engelsmän är roiligare än tyskar, tänker du.

När du ska lämna in lappen inser du att du inte gillar kassapersonalen i just den här butiken. Istället sneddar du över torget och lämnar in på Pressbyrån. Där ler de i alla fall. Det sammanlagda oddset för de sex matcherna har du ingen koll på. Men som vanligt satsar du tio kronor. När du får spelkvittot i din hand lyder oddset 101,47 gånger pengarna. Du småler för dig själv, det här går aldrig in.

Först ut är en Tottenhamseger. Sen slår tjeckerna finnarna med 3-2, ibland har man tur. Sverige har svårt mot Danmark men reder ut stormen, vinst 4-2. Tre rätt av tre möjliga. Ryssarna spelar ut ett blek Sverige i Jönköping, vinner rättvist med 3-1 och Fiorentina leker med Elfsborg, 6-1.

En match kvar. Lite pirr i magen, det kan gå det här. Trycker in sidan 381 på SVT text ungefär tio minuter kvar i Nürnberg, fortfarande noll noll. Väntar lite, tittar igen. Samma resultat. Väntar lite. Men va nu, 0-2. Måste vara slut nu. Matchen är slut. Du har vunnit 1015 kronor.

Men somna med ett leende?

 

De där skavsåren som jag berättat om har verkligen inte gett med sig. Från att ha varat och runnit sig trötta har de nu hårdnat och känns som att lägga handen på en varm spisplatta. Nu har jag i alla fall satt på ett plåster. Så jag slipper stöta i dem titt som tätt. Men de har också blivit stela och bara finns är och gör ont. Det är en liten plåga att gå när man haft fötterna still en stund.

Men det är väl sånt man ska gå igenom för att komma underfund med annat.

Tog på mig mina nya sneakers idag. Kände att det var dags att gå in dem lite. Vilket skulle visa sig vara ett dumt beslut. Eller dumt är i underkant. Redan efter en kvart (av det som skulle bli tre timmars pina) kände jag att det här står inte rätt till. Fast jag trodde mest att det skulle vara lite blodvite på mina strumpor. Efterhand lättade smärtan lite och jag blev kompis med den. Men den sista timmen var hård och jävlig. Då tilltog det hela och steg till en nivå jag inte trodde var möjlig för skoskav.

Jag var beredd att vika ner mig och ta bussen hem. Men jag är inte sån att jag tar bussen i onödan. Så jag pinnade på och försökte dölja min smärta. När jag äntligen kom hem och kunde ta av skorna fick jag se att det inte var något blod på strumporna. Nej, det fanns istället var. När jag försiktigt drog av mig dem var huden som ett blött plåster. Alldeles ihoptrasad och skrynklig.

Undersidan av ena foten har fått som små brännmärken.
Ajajaj, men ska det va' ska det banne mig va'...

Jag skakade hand med Hans Alfredsson
och berömde Christer Fuglesang för hans sommarprogram.
Bad Jonas Karlsson om skrivtips
och såg Alex Schulman (han ser mindre ut som en häst i verkligheten).
Fotograferades tillsammans med Don Rosa (tack du som tog bilden)
och fick böcker signerade av bröderna Kellerman.

Men lik fan hatar jag att ajg blev medlem i Facebook.

Jag blev medlem på Facebook.
Och jag mår redan dåligt. Det kryper i mig.
Jag vill inte
jag vill inte
jag vill inte
jag vill inte
jag vill inte
jag vill inte
jag vill inte
jag vill inte
jag vill inte
jag vill inte
jag vill inte
jag vill inte
jag vill inte
jag vill inte
jag vill inte
jag vill inte
jag vill inte
jag vill inte
jag vill inte
jag vill inte
jag vill inte.

Varför blev jag medlem?
Jag måste hata mig själv
riktigt
mycket.

Jag vill också bada i Mentos.
Som i den där reklamen.
Att bada i pengar har aldrig varit en dröm.
Men Mentos, de är ju mjuk och lena.

Men va dyrt och äckligt.

Ibland händer det att man inte orkar bära soporna till containern. Men då bär man dit dem ändå.
Eller så gör man som vissa, ställer dem utanför sin dörr. Det händer då och då i trapphus att vissa gör så.
Ofta luktar det väldigt äckligt. Lite som en blandning av varma räkskal och bajs.
Nu funderar jag på att komplettera den soppåse som redan står i trapphuset med min.
Skulle jag bli påkommen skulle jag säga "jag trodde det var en sopstation".

Det är inte oetiskt, bara väldigt roligt.

När jag drog upp gardinen såg jag att en fågel hade kraschat mot fönstret. Den låg inte kvar.
Märkligt ändå att den hade letat sig mot mitt balkongfönster och ens vart gardin. Dog den senare?
Kvar på fönstret sitter små små fjädrar. Jag borde ta bort dem. Men jag vill inte. Inte nu. Kanske sen.

Jag har börjat leta döda fåglar på mina promenader. Jag har fyra av dem nu.
En duva. En skata. Samt två småfåglar jag inte känner till. En död fågel är så mycket mer än ett dött djur.
Vad ska jag med bilderna av döda fåglar till, kanske du undrar. Faktum är att jag inte vet.
Jag spar dem och kanske kommer de aldrig till användning.

Varför tittar jag i backen efter fåglar, när jag borde titta i skyn och se samma sak?
Jag gör både och. Men för det mesta är det lättare att slå ner blicken och låtsas som ingenting.
Kanske gör man någon uppmärksam på den döda fågeln. Kanske gör man ingen uppmärksam på en själv.
Båda är en seger.
Båda är en förlust.


(Strax efter att jag skrivit detta inlägg läste jag i Extremt högt och otroligt nära om fåglar som flyger in i fönster).

Idag var det invigning. Den däringa Jimmy Jansson sjöng ett par bitar. Så gjorde också Da Buzz Annika och StarBoys. Men de flesta var nog där för invigningen av Ikea. Som efter mycket om och men nu etablerat sig i Karlstad. Det har varit på tal i över 20 år.

Själva butiken öppnade 10.00. Nån som hette Bertil var först i kön. Bertil ett, en enkel etta.
Han hör hemma i Dalsland. Karlstad ligger i Värmland. Han har åkt en bit. Men så kan man göra nu för tiden. Med så kallade transportmedel. Sådana saluförs inte på Ikea. Här finns det mesta i mjukt material som man kan tänkas behöva. Dock inga kläder. Men tvångsttröjor borde finnas till utlåning. Som amerikanerna säger "In Ikea you can go nuts" (de skulle kunna säga så i alla fall).

Nu verkar det som att tre damer knäckte Berra och kom först in i butiken.
Illa Bertil, illa.

Själv dök jag in i butiken 10.10. Roffade åt mig ett påslakan med tillhörande örngott och ett par ramar till mina djurfoton. De ser ut såhär: (förklarar i kroppsspråk, svårt att få på pränt).
Slog även till på erbjudandet mandeltårta och kaffe - 10 spänn.

Men ärligt talat. Så jädra unikt är inte ett Ikeaöppnande. Men visst, lite psykofarmaka är det allt.

Jag ahr en jobbig morgonvana. Då menar jag varken, duscha, kissa eller äta frukost. Inte ens bädda sängen. Morgonvana är kanske fel också. Det infaller lite när det vill. Nej, jag menar de där minutrarna strax innan man går. När man ska kolla att spisen är av. Att kylskåpet är okej. Att dörren är låst. Det ser ju ganska lätt ut, eller hur?

Men nej nej, det är inte så lätt som det verkar. För mig är det mer såhär:
Spisen-kylen-frysen-spisen-kylen-frysen-spisen-kylen-frysen-spisen-kylen-frysen-dörren. Spisen-kylen-frysen-spisen-kylen-frysen-spisen-kylen-frysen-dörren. Dörren. Dörren. Dörren.

Sen kan jag gå... Oftast i alla fall. Annars får jag göra allt igen.
Sånt här berättar jag över en tallrik filmjölk.

I dag tog jag mig en promenad i skogen. Eller, skogen och skogen. Det var mer en oasfalterad väg som passarar genom en skog. Så jag satte inte min fot i själva skogen. Jag visste ungefär vart vägen skulle leda mig. Förbi ett galleri, fram till en sjö. Vattnet var fullt av björkfrö. Några åkte båt och fiskade. Någon låg på badklippan och solade. Jag sparkade i en gren i vattnet och vände på klacken.

Nu kan man se gula löv i träden. Jag gillar det.
Nu kommer alla lukter, de som varit gömda nio månader.
Jag gillar det. Man kan andas. Med vissa problem, men ändå.
Gräset börjar bli ofarligt att andas in.
Snart kommer det blåsa och regna på riktigt hoppas jag.
Jag gillar det.

- - -

När man väl kan sova ordentligen så vaknar man till en hel dag försvunnen.
Vaknade halv två idag. Somnade kanske lite väl sent, men sånt händer när man är hostig och dann.
Nu är klockan 14.50 och hela dagen är så gott som slut. Vad kan man ta sig för egentligen?
Äta jordgubbar kanske...

Varje gång jag kommit hem från Hultsfredsfestivalen, det vill säga två gånger, har jag blivit sjuk. Senast satt det i en månad. Då gick det ut över Arvika vilket gjorde att jag inte orkade campa.
Måtte detta inte ske nu, för nu har jag jobba att göra på festivalen.

Febern har gått ner jämfört med i morse. 37,9 nu jämfört med 38 i morse. Och då har jag ändå varit uppe. Till och med varit ute en sväng. Snoren fortsätter snabbproduceras. Min näsa känns som om den tillhörde en kokainmissbrukare. Men deras näsor är nog inte så tilltäppta som min.
Hoppas hoppas det släpper tills på fredag. Men om det inte gör det är det väl inget att göra åt.
Då får man helt enkelt ge sig med att åka till Småland.

Måste nog slänga i mig en ipren till innan jag somnar. Så jag orkar sova bättre.
För i natt var det lite av och till bedrövligt att sova. Vaknade med en blöt kudde flera gånger. Och innan jag la mig tittade jag på elaka kocken, vilket färgade av sig på drömmarna. Han hjälpte mig att städa upp bland det sjuka tror jag. Eller vad det nu var.

De två senaste nätterna har jag drömt jättekonstiga saker.
Eller, det beror på vad man menar med konstiga kanske. Drömmar brukar ju inte vara diskbänksrealism precis.

Här om natten drömde jag att jag och en person till var jagade av poliser. Vi slängde sparkar på dem. Ja, det var vinter. Det rusades på gator genom en ikänd stad som inte finns. Ibland kunde vi gå lugnt och prata.

Inatt drömde jag att jag var tillbaka på folkhögskolan. Allt var över men alla var kvar. Inte många från min egen klass var där dock. Jag minns att jag hällde ut mjölk från Lidl som någon hade köpt. Nästan alla andra linjer var där. Jag undrar vad journalisterna gjorde.

Det var ju inte så konstigt.

Jag är inte den som gråter speciellt ofta. Senast var nog minst ett par år sen.
Men nu, nu är jag så illa tvungen.
Den där benhinneinflammationen, eller vad det nu är, gör så förbannat ont.
Kanske är det alldeles för lite sömn som gör att jag gråter.
Jag vet inte.

Men ont gör det.
Nåt så fruktansvärt.

Har tid hos arbetsförmedlingen imorgon. Känns ju bra, då får jag ju snart jobb.
Inte.
Fick ett litet häfte om tio frågor som jag ska fylla i. "För att underlätta arbetssökandet".
Det häftet kommer jag råka glömma hemma. För jag tror inte det ger mig jobb snabbare.
Får jag ett jobb beror det på mig, inte på arbetsförmedlingen.
Vilket är ett föråldrat namn. När förmedlade de ett arbete senast?
Finns det någon som de senaste 15 åren gått ut från arbetsförmedlingens lokaler med ett nytt jobb?
Finns du kan du höra av dig.