[obetitlad]

Att livet är en berg-och-dalbana har man ju hört. Men livet är snarare en hiss.
Det går upp och ner, och ibland stannar det mellan två våningar.
Då kan det larma och göra sig till en stund, men det ordnar sig. Det gör det alltid.


Du vaknar på morgonen och stiger upp och hissen börjar göra det samma.
Den stiger några våningar innan den gör dagens första stopp.
För någon vill kliva på och säga ett par sanningens ord, och hissen måste åka tillbaks.
Ner. Motvilligt. Personen stiger av.
Du börjar slå på knapparna. Upp upp upp, förbannade hissjävel!

Den startar om, från bottenvåningen. Men hissmusiken är bra idag och det är bara att stå lutad i hörnet och hoppas att ingen mer vill gå på. För ibland gör det ont att möta folk i hissar.

Du kommer till jobbet. Hissen stannar till på en våning, du kan kliva av.
Du gör det som ska göras och åker vidare. Tills det slutligen blir fler om luften i hissen.
Du tappar förståndet och hör inte musiken för alla orden.
Tillbaka på bottenvåningen igen. Upp upp upp, förbannade hissjävel!

Tillslut kan du sluta jobba. Och hissen fortsätter upp. En stund.
Innan den når dagens slutvåningen.

Du stiger ur hissen för dagen. Tar tillbaka de förlorade sekunderna av ditt liv.
Kanske steg du av på en våning högt upp,
men kommande morgon är du Bill Murray i Groundhog Day och allt är sig likt.

Du sätter dig till rätta i soffan.
Fnissar åt något på tv. Åt folk som åker hiss.
Och det är där, då, som insikten kommer att livet är en hiss.

Men till slut kommer linorna brista på grund av allt slitage med farandet upp och ner.
Det fallet kan inte stoppas upp. Men alla hissar har nödbromsar som ska slitas ut först.

Så livet är inget nöjesfält, livet är ett hisschakt.
Tack och lov för det.

(Det var tänkt att bli ett kåseri, jag vet inte vad det blev).