[obetitlad]

Jag har en massa novellidéer i huvet. Men det blir inte så mycket av det.
Så idag på bussen kom jag på att mitt skrivande är mer såhär:

Jag skriver kort och roligt, typ sketchmaterial
lite som en manlig dvärg med läppstift och kajal

Idag kan mycket väl ha varit den bästa dagen hittills i mitt journalistiska yrkesliv.
Först var det tänkt att vi skulle fotografera och skriva en kåserande text om det pågående IKEA-bygget i stan. Men på plats såg vi att det skulle inte bli någonting att skriva och fotografera. Så vi spånade lite fram och tillbaka och kom fram till att vi skulle åka till en tom lekpark. Sagt och gjort, vi for till en av stans större. Kan tala om att det blev bra bilder och texten kommer bli grym.

Därefter åkte vi på afternoon tea en bit utanför stan. Oh. My. God. Det är svårt att beskriva hur fantastiskt det var.
Ni vet känslan man har i magen när man är lite deppig och nere, det känns som man har en stor sten däri. Känslan efter vårt besök där var mer som ett stort fluffigt moln av lycka. Miljön, bakverken, stämningen, allt var perfekt. E.Må tog fina bilder och jag kommer att skriva en mysig text utan allt för mycket reklam.
Som extra bonus spelades det bara bra musik på radion i till stan.

By the way, min praktik i Filipstad kommer nog inte bli så tokig. Vissa dagar kommer jag bli avlönad till och med. Det känns inte helt fel vill jag påstå.

Nu ska jag sova.
Adios.

Det är märkligt.
När man ska göra övningar i kreativt skrivande, ja då blir man så icke-kreativ.
Det blir som en låsning i allt vad tänkade heter. Och ska man inte tänka, ja då tänker man.

Märkligt.

Att livet är en berg-och-dalbana har man ju hört. Men livet är snarare en hiss.
Det går upp och ner, och ibland stannar det mellan två våningar.
Då kan det larma och göra sig till en stund, men det ordnar sig. Det gör det alltid.


Du vaknar på morgonen och stiger upp och hissen börjar göra det samma.
Den stiger några våningar innan den gör dagens första stopp.
För någon vill kliva på och säga ett par sanningens ord, och hissen måste åka tillbaks.
Ner. Motvilligt. Personen stiger av.
Du börjar slå på knapparna. Upp upp upp, förbannade hissjävel!

Den startar om, från bottenvåningen. Men hissmusiken är bra idag och det är bara att stå lutad i hörnet och hoppas att ingen mer vill gå på. För ibland gör det ont att möta folk i hissar.

Du kommer till jobbet. Hissen stannar till på en våning, du kan kliva av.
Du gör det som ska göras och åker vidare. Tills det slutligen blir fler om luften i hissen.
Du tappar förståndet och hör inte musiken för alla orden.
Tillbaka på bottenvåningen igen. Upp upp upp, förbannade hissjävel!

Tillslut kan du sluta jobba. Och hissen fortsätter upp. En stund.
Innan den når dagens slutvåningen.

Du stiger ur hissen för dagen. Tar tillbaka de förlorade sekunderna av ditt liv.
Kanske steg du av på en våning högt upp,
men kommande morgon är du Bill Murray i Groundhog Day och allt är sig likt.

 

Du sätter dig till rätta i soffan.
Fnissar åt något på tv. Åt folk som åker hiss.
Och det är där, då, som insikten kommer att livet är en hiss.

Men till slut kommer linorna brista på grund av allt slitage med farandet upp och ner.
Det fallet kan inte stoppas upp. Men alla hissar har nödbromsar som ska slitas ut först.

Så livet är inget nöjesfält, livet är ett hisschakt.
Tack och lov för det.

(Det var tänkt att bli ett kåseri, jag vet inte vad det blev).