[obetitlad]

För något år sedan kände jag att det var dags. Dags att bli med brandvarnare.
Nu för tiden är det ju den som hyr ut lägenheten som är skyldig att se till att det finns en brandvarnare i lägenheten. Så jag gick till bolagets vaktmästeri och bad om att få en uppsatt. Jag fick ett positivt svar om att så skulle ske. Jag gav dem mitt lägenhetsnummer och traskade glad i hågen hemåt.

Efter att ha tittat i taket i en månad varje dag jag kom hem från skolan med negativt resultat uppsökte jag huvudkontoret. Där bad jag att få tala med han som styr över vaktmästarna. Han sa att jag skulle få min brandvarnare. "En sådan man kan man lita på", tänkte jag. Och tog bussen hemåt.

En månad senare hade jag fortfarande ingen brandvarnare. Då gick jag tillbaka till vaktmästaren i området.
Då får jag detta fina svar:
"Nej, det går inte att fixa nu, han är pappaledig".
Jippii!
Det finns alltså bara en snubbe som kan fixa att sätta upp en brandvarnare.
Jag gick därifrån. Oglad i hågen.

Men så en dag ringer det på dörren, någon vill sätta upp en brandvarnare.
Undra hur det hade gått om jag köpt en Volvo utan bälten...

(Kanske framstår som snål, jag kunde ju köpt min egen. Men en skyldighet är en skyldighet).