Hur kunde jag vara så dum.

Gick på bio.
Köpte godis.
Just då, i salongen, var det så gott. Så rätt.
Men nu, timmar efteråt, så onödigt.
Ett korkat beslut.

Vad tänkte jag på, när jag kunde valt att låta bli...?
Hur kunde jag välja att köpa den där påsen med äckligt godis,
och förlora både pengar och hälsa?

Det smakar inget vidare nu.
Det där där godiset.
Känslan i munnen är bitter.

Ett eget försök till svar

För att besvara mig själv.

Det kanske är så att när man hittar en bra och fin människa man gillar vill man ha den (henne) för sig själv.
Möjligen är det därför alla de där känslorna tittar fram och spelar spratt.
Men vad vet jag.

Fråga är om man ens ska söka efter svar.

Money money money.

Än en gång får jag tillbaka på skatten!
Men det är oroväckande att det hela tiden blir mindre och mindre.
Fortsätter det i denna takt kommer jag nästa år vara tvungen att betala tillbaka.
Och så vill man ju inte ha det.
Förra året fick jag tillbaka runt 2500 kronor. I år är summan nere på 793.
Vad räcker det till?

Som arbetslös och utan sommarjobb tänker man så.
Hmm, det räcker till 264 paket nudlar.
Vilket innebär att jag nästan klarar mig till nästa år.
Fast man kanske borde spara pengarna till nästa år när jag måste betala tillbaka.


Men stick då!

Jag trycker på länken som leder till att jag kan skriva ett nytt inlägg.
Jag har något i bakhuvudet som vill ut, ner i bloggen. Men jag kan inte formulera det.
Vet inte riktigt vad det är. Bara att det är något...

Något som är annorlunda.
Något som som inte riktigt passar in.

Gång på gång trycker jag och kommer hit men kan inte skriva.
Jag bara klickar bort det och loggar ut. Nu skriver jag i alla fall.

Mestadels nonsensinlägg staplas på varandra i bloggen.
Aldrig kommer det ut något allvarligt. För det allvarliga kan jag inte formulera.
Det ligger på lur.
Men vill ut.
Jag vet bara inte hur.
Eller när.

...


À la Kaufman.

Jag vill också!
Göra en sån där show.
Som ingen förstår.

Men en roligare.
Som kan begripas.

Det här gick inte ihop.
En show som kan begripas som ingen förstår.
Hmm...

Men jag vet hur man skulle inleda.
Avsluta.
Och det däremellan.

Jag ser framför mig 350 personer.
De skrattar. Eller ler. Vilket som.
Jag är nöjd.

Det är inte bara jag på scen.
Det finns fler. Som turas om.
Att underhålla.
På ett sätt som inte kan begripas.
Men som publiken ändå förstår.

Eller så är det bara en ruskigt bra show.
I mitt huvud.

Vem vet...

Ett tack till svensk pop.

Jag har blivit sjuk.
Jag har blivit kär.
Jag vill gråta.

Rädd.
Jag är rädd.

Tack svensk pop!
För att ni lett mig hit.
Svensk pop bär skulden.

Jag vill bli frisk igen.

Svagt.

Oj. Jag skulle upp halv åtta.
När gick jag upp? Jo, strax före tio.
Nu missade jag en massa tid där.

Men vad var det jag skulle göra?
Jag hade inga speciella planer.
Men det hade säkert funnits något.

Men jag var vaken halv åtta, men ställde bara fram väckarklockan en halvtimme hela tiden. För på den nya, som ringer så det skallrar i hela huset, finns ingen snoozeknapp. Det är lite behagligt att vara utan den, men ibland vill man bara sträcka på sig lite lite lite.

Nu är jag i alla fall vaken.
Och jag har inget att göra förens klockan 18.00.
Somna om är det nog inte frågan om.
Diska inför påsken låter bra.
Men jag har ingenting hemma att äta till frukost.
Så jag kan skylla på svaghet.

Men det går inte för dig.
Man kan inte alltid vara svag.
Och är man det,
ska man aldrig avslöja det.

Nu måste jag nog diska. Och dricka cola. Det är allt jag har hemma.
Cola och digestivekex med Bregott med havssalt.
Läckert.

Men varför!?

Varför måste det vara vår?
Varför måste allt vara som det är?
Kan inget vara annorlunda?

Måste leenden göra invärtes skador?
Hur går det till?

Måste våren vara så lång?

Ska det alltid vara såhär...?

Svårt beroende.

Jag har fått ett beroende.
Det rör sig varken om narkotika, alkohol eller tobak av laglig karaktär.
Inte ens något bra som frukt eller mineralvatten.
Nej, det är godis. Och en sort som nästan bara finns på påsk.

Det kan vara ett tecken på att beroendet är över om några veckor.
Men fram tills dess att detta godis tar slut, kommer jag kanske öka några kilo.
Och få sämre tandhälsa.
Och en lägre summa på mitt konto.

Imorgon ska jag nog köpa en tröja istället.
 
image8
Det här är mitt beroende. Ägg med choklad-
strössel och romsmak. Lite halvt vuxet.

Den visste vart den tog.

Den äckliga glassen visste vart den tog.
Jag halt tappat fokus och allt är en suddig röra.
Nu gick jag rakt in i bokhyllan.
Att tugga tuggummi är ett helsike.

Åhh, jag hatar GB!

Masjävlar!

Jag kommer på mig själv med att få tårar i ögonen när jag tittar på Masjävlar.
Det har aldrig hänt till den filmen förr.
Men det är fint.

Jag har fått ett eget blogginlägg.

Satt som vanligt och gogglade mitt eget namn, som vi alla göra lite till mans då och då.
Lite roligt är det ju att se om det är någon som skriver om en.
Fast det händer ju sällan. För att inte säga aldrig.

Men,
nu har det hänt!
Jag har fått ett eget inlägg i en blogg av någon jag inte känner.
Ja, den handlar väl inte bar aom mig men mestadels.
Fast ska jag länka till den kommer jag avslöja vad jag heter.
Så vi får se om jag länkar den.

Nya glajjer.

Ja, nu har jag köpt nya glasögon.
Äntligen.
Men det känns lite konstigt.
Eller mycket konstigt.
För jag trivdes i dem i butiken och hemma när jag hade dem på prov.
Men nu känns de stora som hus.

Jag ser ut som Curre Lindström.
Fast jag är inte lika bra på hockey.
Tänk om jag hade varit Curre Lindström.
Då hade jag haft två VM-guld.

Men nu är jag inte Curre Lindström.
Jag har bara mycket stora glasögon.

Jag skulle varit nöjd om jag var Per Mårts också.

Jag trivdes ta mig fan.

Var tvungen att köpa nytt busskort idag. Ville inte ta bussen till stan bara för det så jag tog en skön promenad.
När jag gick visade termometerna på 6,5 grader varmt så jag tog den tunna jackan och de sköna skorna. Solen slog mig verkligen i ansiktet med sina strålar på väg till stan och jag kände att jag trivdes.
"Så här vill jag ha det igen och igen", tänkte jag.

Så har jag inte känt för solljus sen jag var ett litet litet barn.
När jag var ett litet barn började jag trivas i skuggan och så har det varit sen dess.
Kanske är det här våren som ändrar på det...


Jag log.

Dagens grej som gjorde mig leende: Jag såg en plastpåse som flög runt i luften, upp över taken på fyravåningshusen och vidare bort, bort, bort...

Snart är det försent.

Månader läggs till månader.
Snart är det försent.
Om man ångrat sig i månader,
kan man ångra sig hela livet.

Eller?
Jag vet inte.
Vad är skillnaden
på ett liv
och att månader läggs till månader?

Måndag varje dag.

Måndag morgon. Fast det egentligen är torsdag.
Det är svårt att hålla isär, det är ett rent sammelsurium av dagar, uppgifter och utebliven ork.
Att bara ligga kvar i sängen på morgonen och på så sätt slippa lägga sig på kvällen börjar mer och mer kännas som en bra idé. Men den är svår att genomföra.
Varje dag är den andra lik. Det är sällan det händer nåt som man hajar till på och säger:
Ahh, det är måndag/tisdag/onsdag/torsdag/fredag/lördag/söndag.

Idag känns det som måndag, för benen är inte med, huvudet är inte med.
Ingenting är med. Kylskåpet är tomt.
Orken ligger säkert i tvättkorgen, men den orkar jag inte leta fram.
Motivationen... Ja, vart är den?
Kanske får man motivation om man går till Clas Ohlson och köper en slagborr och en ask multiskruv.
Tveksamt, det kostar för mycket av den lilla kraft jag har att gå dit.

Jag låter det vara måndag hela veckan.
Det är enklast så.
Dumt nog.

Fått nåt gjort. Och lite kärlek.

Tänk.
Jag har fått något gjort idag.
Inte mycket, men ändå.
2 000 skrivna tecken av det som ska bli runt 4 000 -6 000.
Nåja, jag har lite tid kvar faktiskt.

- - -

Idag är det en sån där dag när man ska hylla kärleken eller nåt.
Visst är det fint med kärlek men om kärlek var en person skulle Kärlek skicka mig ett kort med texten:
"Hej, jag hatar dig".
Det skulle i och för sig vara kul att få ett kort.

Men kärlek är så svårt.
Särskilt när man inte är så där framfusig.
Och istället är blyg och tillbakadragen inför ämnet.

Nog fan borde jag kunnat säga hej.
...

Men orka...

När man har chansen att sova lite längre, men ändå går upp klockan sju måste det tyda på att man vill få något gjort. Jag hade de tankarna när jag la mig, men när jag vaknade ville jag bara somna om. Vad kommer ändå prestera innan lunch, var tanken som snurrade i huvudet.

Men jag tog mig upp, gjorde mig klar, gick till bussen och nu sitter jag i skolan. Fortfarande med tanken att jag inte orkar. Inställningen är mitt största problem. Men jag vet att om jag bara får något varmt att dricka, som te eller kaffe kommer det nog gå bättre. Så efter tio borde jag vara i slag att kunna skriva om Chrusjtjov och Brezjnev.

Upplyftande dag.
Men den avslutas med stand-up.
Trevlig avslutning på en vad jag tror hemsk dag.

Gifta sig?

För nån vecka sen pratade jag med en klasskamrat om det hör med giftermål.
Det började med att hon sa att killar inte gärna tar det steget, varpå jag svarade "jag kan absolut tänka mig giftermål" (fast jag sa inte giftermål, det är en kosmetisk justering av citatet).

Hon undrade då varför jag skulle kunna tänka mig det.
Jag svarade något i stil med följande:

Tar man ett steg att verkligen leva med någon under resten av sitt liv kan man väl lika gärna "bevisa" det med ett giftermål. För att underlätta ifall det skulle hända nåt (den sista meningen här sa jag inte då, den kom jag på nu). Det är ingen självklarhet för killar, det kan jag förstå. Men varför inte? Vad är skillnaden egentligen?

Jag kommer i alla fall vilja gifta mig när jag blir gammal/äldre/äldst.

Fan vilket sunkigt inlägg.

Tidigare inlägg Nyare inlägg