[obetitlad]

Idag var det invigning. Den däringa Jimmy Jansson sjöng ett par bitar. Så gjorde också Da Buzz Annika och StarBoys. Men de flesta var nog där för invigningen av Ikea. Som efter mycket om och men nu etablerat sig i Karlstad. Det har varit på tal i över 20 år.

Själva butiken öppnade 10.00. Nån som hette Bertil var först i kön. Bertil ett, en enkel etta.
Han hör hemma i Dalsland. Karlstad ligger i Värmland. Han har åkt en bit. Men så kan man göra nu för tiden. Med så kallade transportmedel. Sådana saluförs inte på Ikea. Här finns det mesta i mjukt material som man kan tänkas behöva. Dock inga kläder. Men tvångsttröjor borde finnas till utlåning. Som amerikanerna säger "In Ikea you can go nuts" (de skulle kunna säga så i alla fall).

Nu verkar det som att tre damer knäckte Berra och kom först in i butiken.
Illa Bertil, illa.

Själv dök jag in i butiken 10.10. Roffade åt mig ett påslakan med tillhörande örngott och ett par ramar till mina djurfoton. De ser ut såhär: (förklarar i kroppsspråk, svårt att få på pränt).
Slog även till på erbjudandet mandeltårta och kaffe - 10 spänn.

Men ärligt talat. Så jädra unikt är inte ett Ikeaöppnande. Men visst, lite psykofarmaka är det allt.

Nu till något seriöst:

- Om någon som talar teckenspråk blir av med fyra fingrar, kan han/hon då kommunicera?
- Hur drömmer en dövstum?
- Finns det dialekter inom teckenspråk?

Tog tag i saken och mailade chefredaktören för Bladet idag. Herr Gerdin alltså. Hade en fråga angående hemsidan som jag tycker blivit sämre. Jag förväntar mig inget svar,varken i ett mail tillbaka eller i den där spalten han har i tidningen om söndagarna. Men se, han mailade ändå.

Jag befinner mig på semester till den 13 augusti och kan inte besvara ditt mejl.
Kontakta i stället nyhetschefen om du har tips eller frågor.
Och glöm inte att köpa Aftonbladet.

Anders Gerdin, chefredaktör och ansvarig utgivare

Nog för att det är ett automatmail. Men se på datumet, det är det som är poängen i det här inlägget. Jag mailade idag, den 14 augusti. Gerdin skulle alltså varit tillbaka igår. Sicken en va?
Han är allt en slitvarg den där Gerdin. Upp i hängmattan, ner från hängmattan, svara lite på någon fråga, upp i hängmattan, ner från hängmattan, ner i sängen.

Ujuj.

Jag har i flera år varit på jakt efter den isländska filmen Universums änglar, en helt fantastisk film. Men det har varit helt omöjligt att hitta den efteråt. Så är det någon som vet vart man kan hitta den, helst då på dvd, vore jag tacksam.

Originaltitel: Englar alheimsins.

Det här kan komma som en chock.
Men jag är glad att jag insett mitt eget beroende. Samtidigt är det en lättnad att kunna berätta om det.
Kanske kan det gjälpa andra.
Tack vare att jag upptäckte mitt eget beroende såpass tidigt behöver jag inte söka hjälp.

Det har pågått intensivt nu under den senaste månaden, fast jag har använt det från och till under säkert en tioårsperiod. Men då trodde jag inte att det skulle gå så här långt. Men när man hittar det till ett lågt pris, då köper man mer och intagandet blir högre.
Eftersom jag jobbat den senaste månaden har den största användningen skett just där. Ganska öppet, men jag har kanske fått det att se ut som jag bara använder det naturligt. Ska sanningen fram handlar det om två olika beroenden. Ni ser, jag ljuger lite för mig själv, trots att jag insett allvaret i det.

Det handlar om mitt intensiva användande av russin och Wasa Sandwich. Nu börjar det bli jobbigt att ljuga om att det inte är ett beroende. För varje artikel slukar jag fem nävar russin, varje dag äter jag minst fyra sandwich.
Ska jag ta mig ur det här, eller kan jag stanna kvar? Jag skadar ju ingen annan.

Idag kom beskedet. Det var negativt. Tråkigt. Men det var i alla fall inte skadligt för andra. AkvarieTekniks koifiskar bar på det där herpesviruset som man misstänkte. Nu ska det saneras akvarier och slängas fisk. Så det fick jag skriva om. Ringde en länsveterinär och ägaren till företaget. Thailändaren som hade varit exportör av fisken vill inte alls kännas vid detta scenairo.

Sen ringde jag den trevliga polisen igen och fick material till nya notiser. Jag gillar att ringa polisen.

Sen fick jag göra enkäten. Den handlade om övergången till digital-tv. Det visade sig att alla jag frågade bodde i hyreshus och hade parabol eller kabel. Så jag fick göra om det och leta efter villaägare. Men tänka sig, de hade också parabol eller kabel. Så det blir en trist enkät.
Fick se min Sutterhöjdsartikel i tryck, svartvitt men ändock. Den ser bra ut. Vi ska skicka en till Niklas Strömstedt också. Se gårdagens arbetsdag för information om det.

Hmm, jag ringde till polisen i Hällefors också. Om en bränder i k-märkta hus. Inget nytt på den fronten dock.
Skrev en artikel om ledighet i jul.
Skrev inte en artikel om eldighet i jul.

Sen var det nog inte så mycket mer. Fikade också. Men det gör jag så mycket att det börjar bli ovidkommande att skriva om.

Gud va tråkiga mina arbetsdagar måste verka.

Snacka om loj dag. En artikel på tre och fem samt två polisnotiser (och en massa upptagna samtal). Det är dagens arbetsfacit. Skulle ha gjort en enkät också, men jag blev fast i artikeln om Sutterhöjden.

Såhär uttryckte sig Niklas Strömstedt i dagens FT angående byn de passerade på sina packmopeder:
- Ja, Sutterhöjden - det är så idylliskt att de som bor där borde skämmas, deklarerar Niklas Strömstedt.
Klart vi måste ta en tur dit och se vad det är som fick honom att säga så.
Det var fint, visst. Men ja, man är ju van den värmländska naturen.
Pratade med invånare och kortade en del fina ting. Vågade inte gå nära de vilda djuren.

Idag bjöds det på både banankaka och glass. Och jag fick förlängt med tre dagar. Trots den hemska patiensincidenten. Men nu måste jag äta mat. För att ladda om.

Jag har en massa novellidéer i huvet. Men det blir inte så mycket av det.
Så idag på bussen kom jag på att mitt skrivande är mer såhär:

Jag skriver kort och roligt, typ sketchmaterial
lite som en manlig dvärg med läppstift och kajal

Idag reagerade jag på uttrycket "min hund är så snäll, han gör aldrig något dumt".
Alla hundägare använder sig av den. Men ändå händer olyckor med hundar inblandade.
Vem hundar är det kan man fråga sig. Ja, inte är det min.

Det kunde inte ha börjat sämre än det gjorde idag.

I väntan på arbetsuppgifter och chefredaktören satte jag mig och la en patiens. Vilket skulle vissa sig vara helt fel val av aktivitet. Chefredaktören kom och blev, vad ska man säga, inte speciellt glad. Tydligen har jag inte betalt för att spela patiens utan får min lön för att skriva. Jo tack, jag vet. Men när det inte finns nåt att göra klockan åtta på morgonen och chefen inte kan dela ut dagens uppgifter? Nej, inte ens då lägger man patiens.

Resten av dagen försökte jag att hålla en kylig ton. Ja, inte åt de andra såklart. Men jag släppte den kyliga tonen framåt eftermiddagsfikat. Nog för att det var fel av mig att lägga patiens på arbetstid men va fan.

Idag hann jag göra en artikel om koivirus. Galna koisjukan. Nej, så heter den inte. Men det var ju ett kul ord. Utöver den så ringde jag polisen och kollade brt (det är min vecka för sånt), skrev sista snitsen på gårdagens strandbesök. Det visade sig vara en bra dag att besöka en strand. För idag var det mulet, åska, blixtar och regn.
Skrev polisnotiserna, fotade fiskkille och skrev en åtalsartikel.

Jo, och så skrev jag nåt om varghat också. Men den var inte så hård som chefen hade förväntat sig. Ibland undrar man vem det är som skriver artiklarna.

Det bjöds på tårta idag. Jag ahde sagt att det vore ju trevligt med tårta, halvt på skämt, halvt på allvar. De gick på det förra. Men av det som kommer ut ur min mun är 75 procent skämt, 5 procent allvar och resten saliv.

Nåja, två dagar kvar. Imorgon bjuder jag på banankaka. Sen vankas det glass också.

En tanke slog mig här om dagen. Vad hände med "tack för det Televerket"-killen?
Ni vet han i reklamen.

Såhär är min (fiktiva) version av historien.

En dag i slutet av 1992 kallas reklamkillen upp till direktören.

Direktör: Slå dig ner. Vill du ha saft?
Reklamkille: Mmm.
(Direktören trycker på sin snabbtelefon)
D: Ingela, kom in med lite saft till killen. Jo.. Så här är det. Vi ska ju byta namn nu, det känner du till. Vi byter ju till Telia AB. Och vi har kommit fram till att vi inte behöver dig längre. Vi ska ha en ny profil.
R: Nähä
(Killen sörplar i sig saften)
D: Du är inte ledsen.
R: Nää.
D: Men då säger vi så. Här, ta en karamell.

Reklamkillen lämnar kontoret. Han ville inte erkänna att han tyckte det var ett dumt beslut. Ja, han tänkte så. "Dumt beslut". Lite lillgammalt sådär. Dumt för lill och beslut för gammalt. Inombords grät han högt, men det syntes inte när han staplade ut genom Televerkets grind, sugandes på en mintpastill. Vart skulle han nu ta vägen?
Någon familj hade han ju inte. Den var bara skapad av reklammakarna.

Det hade börjat snöa. Det var i slutet av november så det var inte överraskande. Det hade kommit snö tidigare i veckan. Reklamkillen börjar vandra uppåt gatan, funderandes på vart han ska ta vägen. Han funderar på att lifta in till centrum, finna ett billigt hotell för natten. Men han väljer bussen.
När bussen väl kommer har han börjat blöda näsblod. Han stiger ombord, halar upp en näve mynt. Kalla mynt från reklamfilmens värld. Han får en näsduk av chauffören.

Han sätter sig i mitten av bussen. En dam i fyrtioårsåldern börjar prata med honom. En dam med basröst. Hon doftade after shave. Hon frågar vart hon är på väg. När reklamkillen vänder sig om ser han att det är en kvinna, inte en man som han trodde på doften och rösten. Hon presenterar sig som Janne och killen svimmar av.
När han vaknar ligger han i en bädd på Östermalm. Janne är klädd i vanliga kläder. Där finns också en riktig kvinna. Hon presenterar sig som Jannes fru Elisabeth.

Janne ber reklamkillen att inget säga om det där på bussen. Reklamkillen lovar och Janne lovar i sin tur att skaffa ett nytt jobb åt honom. När Elisabeth Malkemyr gått till affären för att inhandla chips, dipp och kolsyrad läsk (sånt man åt i början av nittiotalet) ringer Janne sin vän Carl Edenbratt. Reklamkillen kan inte riktigt höra vad de säger. Senare på kvällen kommer Carl till familjen Malkemyr. Han kollar på reklamkillen och nickar åt Janne.

Janne säger åt reklamkillen att följa med Carl. Han får ett par skjortor och andra kläder av Malkemyrs och knatar iväg med Carl. "Nu ska du få jobba" säger Carl. De beger sig till Plattan a.k.a Sergels Torg. Carl ger reklamkillen en påse med vitt pulver. "Här, sätt i gång". Han visar reklamkillen en man i basker och pipskägg som läser en Dagens Industri. "Gå, nu". Så inleds reklamkillens nya karriär som drogförsäljare.

Åren går. Han faller själv in i beroendets värld. Inkomsterna täcker inte utgifterna. Brott begås. Fängelsevistelser kommer på varandra. Korta men brutala. Kontakter knyts, kontakter bryts.

Idag är det ingen som vet vart han håller till.

Så tror jag det gick till.
Vad tror du?

Idag var det tänkt att jag skulle ha en kaffefri dag, det höll inte mer än till morgonfikat.
Tror jag verkligen behöver kaffe när jag jobbar. För jag var inte alls på hugget under morgonmötet. Kan ha berott på den dåliga sömnen jag fick under den natt som passerade till idag.
Men jag tog mig till Lesjöfors, intervjuade poeten, fick nästan en fågel i vindrutan och körde sånär på en katt. Därpå svepte jag en kopp kaffe när jag väl var tillbaka till redaktionen.

Något mer uträttat förens efter lunch fick jag inte. Men sen satte jag in en raketspurt som heter duga.
1. Jag skrev texten jag hade med mig anteckningar från Lesjöfors till.
2. Ringde upp en metare och pratade om SM i mete.
3. Ringde en dam och pratade om en spelmansstämma.
4. Ringde polisen.
5. Surfade på brt.
6. Fikade.
7. Besökte en badstrand.

Sen fick jag åka hem. Kaffespeedad.

Nu är det bara tre dagar kvar. Imorgon ska jag besöka en akvariefisksgrossist. Och fotografera en metare.
Och säkert en massa saker till. För det ska ju trots allt ut en tidning imorgon.

Det läskigaste som kan drabba någon med klaustrofobi måste vara detta:

Du är ute och går. Alldeles ensam på en öde väg. Inte en människa i sikte.
Din panik växer sig större och större.
För trots att du hela tiden rör dig framåt kommer du inte ur det offentliga rummet.

Så har sista arbetsveckan inletts.
Den första dagen resulterade i dessa jobb:

Dagens bild - Den togs på Hertig Karls gatan kl 09.55. Den föreställer två bilar vid ett rödljus samt ett pensionärspar i bakgrunden. Det finns inga andra som är ute så tidigt en varm jävla augustidag.

Baronens fasad - Något har hänt med den så förskräckliga fasaden på föredetta Baronen. Detta ställe ligger på Hertig Karls gatan (dagens bild var ju given som två flugor i en smäll). Fick tag på en götegorgare som talde om borgare och bönder. Lite teatergöteborgare ungefär. Gammal proletärteater kan man säga. Han skulle ge huset fjärrvärme och en butik. Kanske med antika saker. Nåja.

En brand i Lesjöfors - Fick tag i räddnignsledaren. Han satt på sjön och metade. Det blev en kortartikel utan bild.

Fem polisnotiser - Slagsmål, rattfylla och sånt där som händer i en småstad med omnejd en helg på sommaren. Eller en helg lite när som helst.

En intervju med en flykting - Hon skrev tillbaka och sa "bättre än så kan det inte bli". Den är fin den texten tycker jag själv. Den riktar sig till Lesjöforsare.

En grej på att det är informationsmöte i Lesjöfors angående asylboendet efter att allt är känt. Det var itne alls märkvärdigt.

Sen var det inget mer tror jag.

Men jag råkade säga att jag sitter och lyssnar på radio när jag jobbar. Man ska nog inte säga allt, för jag fick höra att jag inte är anställd för att lyssna på radio.

Merparten av dagen befann jag mig på resande fot. Först en dryg timme på buss. Sen fotograferade jag ett övergångsställe. Försökte hitta fyra killar i färgglada kostymer som kunde gå över det medan jag fotograferade. Men det visade sig svårt, och när jag tänker efter hade nog blivit lite för mycket brittisk pop och för lite Filipstad.
Därefter, efter misslyckanden i telefon, var det dags för the big tour.

Först Krokbornsparken, Hällefors. Där pågår under helgen NM i yxkastning. Men även i olika sågtekniker. Det låter helspejsat, jag vet. Men de hade kul. Testade att kasta yxa och det är verkligen teknik i det. 75 procent teknik, resten styrka. SVT, SR och NA (tror jag) var på plats. Och lilla jag.
Sen bar det av till Saxå herrgård för att fotografera ett tak. Gissa vem som bor där. Precis, alldeles rätt.
Det gick väl bra tror jag.
Därpå var det dags att ta bilen till Lesjöfors. För att fotografera ännu ett hus. Det var också en bit av en kaka.

Innan jag svängde till redaktionen för att skriva besökte jag bokhandeln och lät Arne läsa sina svar i sommarprofilen. Den snubben kan verkligen prata.

Sen blev det mat och kaffe. Skrivande och fotoinladdning. Pustande och svettande. Russinätanden och vattendrickande. Men sen fick jag åka hem. Snart är det måndag igen. Tack för det.

Egentligen skulle jag ha varit ledig imorgon men jag bytte. Det kan te sig underligt men men.
Imorgon ska jag besöka NM i yxkastning och sågning. Det låter väl spektakulert nog? Inte? Faktum är att den tokige dansken kommer också. Han klättrar i träd. Det är allt jag vet. Men folk som klättrar i träd är nog lite tokiga och danskar är tokiga av naturen så detta kan bli supertokigt.

Vad mer bjuder morgondagen på undrar du. Det kan jag tala om. Det bjuds på en fotografering av Arne Stjernlöf.
Allt på under åtta timmar. Då ska det skrivas om yxkastningen också. Det sker i Hällefors så det blir panik! Tur det finns P1 så man kan koppla av i bilen. Bilen som jag redan pajat. Jag råkade köra på en trottoarkant så att en skärm lossnade. Men det löste sig. Tummen upp till alkoholisterna som gjorde mig uppmärksam på att den var av.

Någon kopp kaffe ska det väl hinnas med också. Men det blir tajt.
Men jag gillar att åka dit, till jobbet, till skogen. Till folket.