[obetitlad]

I en rubrik får man ljuga. Lite. Beroende på vad man är ute efter. Idag är jag inte ute efter något så jag ljuger ändå.
För dagen var trots allt riktigt lugn. Jag färdigskrev om Calle Stjerlöf, knattejogg, bollflyt, maratonfiske och westershooting. Därtill fick jag gå och ta dagens bild. Här kom dagens dilemma.

Eftersom båda bilarna var ute på uppdrag. Rättare sagt: två reportrar var ute på uppdrag, de använde bilarna. Så det blev sagt att jag kunde ta cykeln. Absolut, vem vill inte vara en cyklade reporter med kameran i högsta hugg? Här visade det sig dock att ingen använt cykeln på ett år och att den var tömd på luft. Därtill var pumpen försvunnen. Lata som man kan vara ibland bestämde vi att dagens bild fick bli tagen på badplatsen nedanför redaktionen. Fyra små barn i 14-års åldern badade vilket blev okej.

Fick även förstasidesbilden. Den är grym. Hade den i lördags också. Den var också rolig. Utöver detta fick jag beröm för mitt skrivande. Det värmde ett fruset hjärta.


Det frusna kom efter att Ekot rapporterade att Ingmar Bergman gått ur tiden. Det blev liksom en bubbla som sprack. Man säger ju alltid "allt är möjligt", men det är först nu man inser det. Att allt är möjligt när en legend gick ur tiden. Han fanns ju alltid där. Ute på Fårö. Vad han gjorde där spelade liksom ingen roll. Men man visste att han satt där. Åt popcorn kanske. Kollade på Macken som han sagt är den bästa svenska filmen någonsin.
Nu får man ta och se och se om lite filmer den närmaste tiden. SVT börjar redan ikväll med Smultronstället. Se den. Eller se om den.


Imorgon ska jag göra reportage på en camping. Det kan nog bli bra. Bara det inte regnar. För nu är ju allt möjligt helt plötsligt.

Så var tredje arbetsdagen till ända. Den inleddes med att vara ensam på redaktionen under mer än en timme. Resterande personal var nere och cyklade dressin runt stan. Det var någon slags tävlig. De kom sist i A-finalen. Förbättring mot ifjol, då de kom sist i hela tävlingen. Kan väl säga att jag började klockan tolv idag, men var på plats elva. Så är det med kollektivtrafiken.

Först renskrev jag alla gårdagens jobb. Vid två blev jag skickad till Stora Torget. Där skulle jag bevaka Arne Stjernlöfs show. Men innan dess fick jag rycka in som fotograf vid en prisceremoni. Han som skulle fotografera hade gjort fadäsen att glömma minneskortet på redaktionen.
När det var gjort var det då dags för Arne att beträda scenen. Herr Stjernlöf är även känd som Filipstads Elvis. Vilket han bevisade i andra delen av sin show. Förmodligen kan man läsa den texten på nätet imorgon
Mellan de två showdelarna delades Nalleman-Filipstipendiet ut. Och årets stjärnskott utsågs. Detta fotograferades och resulterade i 800 tecken.

Sedan var det dags at återvända till redaktionen, äta mackor och skriva om Arnes scennärvaro. Sedan stod jag plötsligt utan arbete. Då fick jag uppdraget att göra en telefonare och ringa upp veckans sommarprofil. Hon fick svara på ett antal frågor. Det gick bra och ett foto skall tas imorgon.
Innan jag fick avsluta dagen med att fotografera Ewa Persson (igen!) vid tilldelningen av året ambassadörpris, fick jag renskriva en insändare och tre dikter. Mannen med dikterna hade en handstil som påminner om en tonårstjej. Men dikterna var väl klassen sämre.

Nåväl, dags att slafa. 05.30 ringer alarmet.

Det är mattelektion.

Läraren: Är det någon som vet vad tre gånger sju är?
(En tjej räcker upp handen)
Läraren: Ja, Lisa?
Lisa: Tjugoett.
Läraren: Det stämmer. Är det någon som vet vad fyra gånger åtta är då?
(En kille räcker upp handen)
Läraren: Ja, Martin?
Martin: Trettiotvå.

Två engelskspråkiga turister stoppar en lokalinvånare och frågar efter vägen till ett museum.

Turist: How do we come to the museum from here?
Lokalinvånare: You have to go that way and than left.
Turist: Thank you.
Lokalinvånare: You are welcome, have a nice day.
Turisterna (i munnen på varandra): You too.

I ett av rummet sitter tre killar och pratar om film.
Eftersom de talade teckenspråk går denna tjyvlyssning inte att återge utan att översätta den till svenska.
Och då försvinner tjusningen. Och jag kan inte teckenspråk heller. Så jag vet inte om det var film de diskuterade.

Två män ~ 35 står på ett torg i Stockholm. Den ena ler väldigt mycket.

Man1: Oj du, igår hörde jag en riktigt rolig historia.
Man2: Hursa? Vad handlade den om?
Man1: Den handlar om Bellman.
Man2: Jaha, den. Den kom jag på.
Man1: Är det sant? Du är rolig. Jag gillade det där med grisen.
Man2: Grisen? Vafalls! Det är ingen gris med.
Man1: Klart det är en gris med.
Man2: Berätta den för mig.
Man1: Det var en tysk, en dansk och Bellman. De står utanför en svinstia. De slår vad vem som kan vara där inne längst. Tysken går in och kommer ut efter fem minuter, dansken går in och kommer ut efter tre minuter. Bellman går då in. Sen kommer grisen ut efter en halv minut. Grisen kommer ut. Det är så jävla kul. 
Man2: Men vem äro denna som helt förvanskat min vits? Vill du höra originalet?
Man1: Gärna.
Man2: Till och med länderna är fel. Det var en ryss, en norsk och Bellman. De står utanför Gyllene Freden. Plötsligt tar ryssen upp ett fickur av renaste guld. Är det någon som vill veta vad klockan är, frågar han. Nej, säger de andra två. Tur det, jag hade ändå inte talat om, för uret är mitt. Då tar norsken upp en lussekofta. Är det någon som fryser, frågar han. Nej, det är ju mitt i sommaren säger de andra i munnen på varandra, varpå de slår ihjäl norsken. Bellman får blod på händerna och torkar av sig på ryssens björnrock. Ryssen blänger ont på Bellman men spricker upp i ett leende. De går på in på Gyllene Freden och dricker sig kalasfulla. Eftersom Bellman tål en del så faller ryssen i sömn efter ett tag. Bellman tar ryssens guldur och säljer det. Därpå återvänder han till Gyllene Freden och dricker upp alla pengar.
Man1: Den var inte så kul.
Man2: Så du gillar grisar du? Tidelagsälskare!
Man1: Är det något fel med det eller?

Hört i kön till Kassa 2 på Konsum i Borås.
Man ~45 ska betala. I kassan sitter en tjej ~20.

Tjej: Var det bra så?
Man: Nej, jag ska ha ett paket Marlboro. Rött.
Tjej: Så, det blir 296.
Mannen tar upp sitt betalkort.
Man: Kan du ta det på fyrahundra?
Tjej: Ja. Tre hundra, och fyra hundra. Kvitto?
Man: Ja, tack.

Jag är ingen händig man. Visst, jag kan spika lite, borra lite och... spika lite.
Men ändå gillar jag att titta på program som Sommartorpet och Äntligen hemma. Varför? Jag vet inte.
Men det är något med det som får mig att slappna av.
Och när Martin Timell gästar Ernst med det lite svårstavade efternamnet, då vet man att det blir bra tv.
Och bra tv blev det. Lite som ett lågbudgethumorprogram som ändå når toppklass.

Men inte nog med det här. Jag fastnade framför Hell's Kitchen också. Gordon Ramsay är en fantastisk tv-personlighet som går frakt igenom rutan. Dagens höjdare var när en av gästerna ville ha pumpa i sin risotto. I Gordons värld har inte kunden rätt. I Gordons världe gäller Gordons ord. Han erbjud visserligen pumpa men inte på risotton. Utan därbak (varför har inte svenskan ett bra ord för stjärt?). Hackad eller tärnad erbjöd han också.

Men jag klarar inte av av gråmilda program som Extreme home makeover. Där går min manliga gräns.
Men jag gillar Mat-Tina.

Jag har så många textidéer i huvet. En hel novellsamling ligger så gott som klar.
Bara den någongång ville sättas på pränt av mig själv.
Men jag kommer mig inte för att göra det, sätta mig och skriva.
Eller ställa mig och skriva. Eller lägga mig och skriva.

Men jag kan skriva här. Det är synd, att det går någorlunda lätt kan jag tycka.
Fast, kanske kanske, kan det vara en hjälp om jag får upp farten.

De där texterna är mest bilder. Det är som en serie med bara bildrutor som ska bli en text utan bildrutor.
Eller så hittar man någon som är villig att illustrera.
"Stopp och belägg, det finns inga texter än".
Så rätt så rätt.

Chokladen är slut, jag har en artikel att skriva och jag är trött.
Varför är det alltid så?